NÄR UNGDOMARS ENVISHET BYGGDE DIAMONDS

Malaz och Maewa. Idag ledare i Avesta Diamonds. För några år sedan var de en del av den träningsgrupp som den här berättelsen handlar om.

När Avesta Diamonds bildades i december 2021 hade vi stora drömmar. Vi ville ge fler barn och ungdomar möjligheten att upptäcka basketen och skapa en förening där alla skulle känna sig välkomna. Våren 2022 drog verksamheten igång och vi startade våra första träningsgrupper. Varje vecka dök det upp fler barn som ville vara med. Det var en intensiv tid där mycket skulle hinnas med och där vi ständigt försökte ligga steget före.

En torsdag när jag kom till Åvestadalshallen för att hålla träning lade jag märke till två tjejer som satt utanför entrén. De var betydligt äldre än spelarna jag skulle träna och jag tänkte först inte mer på det. Kanske väntade de bara på någon. Men det visade sig att de väntade på mig.

Den ena av tjejerna tog mod till sig, reste sig upp och kom fram och frågade om det var jag som var Thomas och berättade att hon och hennes kompisar så gärna ville få chansen att spela basket. Jag blev både glad och överraskad. Självklart ville jag ge dem den möjligheten och jag lovade att undersöka om vi kunde starta en träningsgrupp för lite äldre tjejer.

Veckorna gick och vardagen rullade på. Och en torsdag när jag återigen svängde in på parkeringen fick jag syn på dem igen. De satt på exakt samma sandlåda utanför hallen. Den här gången hade de dessutom med sig ytterligare en kompis. Jag minns fortfarande känslan när jag såg dem. Den där kalla ilningen när man inser att man inte gjort det man lovat. Jag försökte förklara att vi fortfarande saknade både halltid och ledare för en ny träningsgrupp, men jag lovade att fortsätta försöka hitta en lösning.

När jag åkte hem den kvällen tänkte jag mycket på mötet. Första gången tänkte jag att det kanske bara var en idé som hade dykt upp. Men när de satt där igen förstod jag att det här betydde något på riktigt. De ville verkligen spela basket. Det här var inte några ungdomar som i förbifarten hade nämnt att de ville spela basket. De hade tagit sig till hallen två gånger bara för att få prata med mig. De hade bestämt sig och deras vilja gjorde ett starkt intryck på mig.

Ytterligare några veckor gick. Sedan hände något som jag aldrig kommer att glömma. Mitt under en träning började det plötsligt banka på nödutgångsdörren. Den får egentligen bara användas vid en nödsituation, så jag bad en av våra spelare att springa ner och öppna entrédörren i stället. Efter någon minut vällde det in tjejer i hallen. Det var inte bara de två som jag hade träffat tidigare, utan ett helt basketlag. Zainab hade gjort verklighet av det hon hade sagt. Hon hade samlat ihop sina kompisar och bevisat att intresset var på riktigt.

Då insåg jag att jag inte längre kunde skjuta frågan framför mig. Det här var inte längre en önskan som någon nämnt i förbifarten. Det var en grupp ungdomar som verkligen ville bli en del av vår förening. Jag bad Zainab att skriva ett meddelande till klubbens Facebooksida så att vi kunde hålla kontakten. Sedan bokade jag en sen halltid på torsdagarna. Det innebar förstås ännu fler timmar i idrottshallen för min del, men ibland finns det beslut som känns självklara.

När jag några dagar senare kunde skriva till Zainab att de äntligen skulle få börja träna kom svaret nästan direkt. Hon blev glad och lovade att se till att alla andra också skulle komma. Och det gjorde de. På den första träningen kändes det som att tjejer bara fortsatte att komma. De var i olika åldrar och hallen fylldes snabbt av förväntan, skratt och nyfikenhet. De flesta hade aldrig spelat basket tidigare. Det blev rörigt, högljutt och ibland rena hela havet stormar. Men de hade otroligt kul.

Efter nästan trettio år som baskettränare är det lätt att tro att man har sett det mesta. Men deras entusiasm och glädje smittade av sig. Varje torsdag blev något att se fram emot, även för mig. Med tiden blev gruppen mindre, precis som det ofta blir när ungdomar blir äldre och livet förändras. Vi försökte rekrytera fler spelare genom besök på skolor och gymnasier, men det är ingen hemlighet att det är betydligt svårare att bygga lag ju äldre spelarna blir. När jag senare lämnade Avesta Diamonds rann gruppen så småningom ut i sanden.

Men historien slutade inte där.

Nu, 2026, när Avesta Diamonds fyller fem år, har jag också hittat tillbaka till klubben. När jag började fråga gamla ledare om de ville vara med och utveckla verksamheten vidare var Malaz och Maewa två av dem jag hörde av mig till. Båda tackade ja. I sommar är de två av ledarna på Diamonds Day Camp och förhoppningen är att de även kommer att träna något av våra nya Easy Basket-lag under hösten.

Det finns också en annan sak som jag ofta tänker på när jag minns den här gruppen. Vi kom från ganska olika världar. Jag var en medelålders baskettränare som hade levt en stor del av mitt liv i idrottshallar. De flesta av tjejerna hade invandrarbakgrund och många bar med sig helt andra erfarenheter än jag gjorde. Men när vi klev in i hallen spelade inget av det någon roll. Det som betydde något var glädjen, respekten och omtanken om varandra.

Jag minns dem fortfarande som otroligt trevliga, respektfulla och omtänksamma tjejer. De gjorde ett starkt intryck på mig och jag hoppas att de också kände att respekten var ömsesidig. För det var den. Man möttes alltid av ett leende, de lyssnade, de hjälpte varandra och de spred en värme som gjorde varje torsdag lite roligare.

Vi säger ofta att vi hoppas kunna göra skillnad i barns och ungdomars liv. Men ibland är det faktiskt de som gör skillnad i vårt. Kanske är det just det som är idrottens allra största styrka. Inte vilka matcher vi vinner eller förlorar, utan att människor med helt olika bakgrund kan mötas i en idrottshall och upptäcka att de har betydligt mer gemensamt än de först trodde.

Ibland bygger man inte en förening i styrelserummen genom stora beslut eller långa strategidokument. Ibland börjar allt med två tjejer på en sandlåda utanför en idrottshall som ställer en enkel fråga:

– Kan vi också få spela basket?