KÄRLEK PÅ SKOLANS DÖRR

På håll syns de knappt. Först när man går nära dörren går det att urskilja de snart 50 år gamla bokstäverna: JIMMY + EVA. (se bild 2)

KÄRLEK PÅ SKOLANS DÖRR

Detta är ingen häpnadsväckande berättelse och egentligen ingen stor sak alls. Ändå har den svårt att lämna mig oberörd efter att jag fick den berättad för mig. För i all sin enkelhet är den väldigt fin, och just därför vill jag dela den med er.

Den handlar om en dörr som vi i Avesta Diamonds passerar flera gånger i veckan utan att känna till dess historia. För även en dörr kan bära på minnen.

Genom åren har mängder av barn passerat genom Åvestadalsskolans korridorer i Krylbo, sprungit i trapporna och så småningom lämnat skolan bakom sig för att gå vidare i livet.

Men alla spår efter dem har inte försvunnit.

I slutet av 1970-talet gick en pojke som hette Jimmy på skolan. Där fanns också en flicka som hette Eva. Jimmy blev kär i Eva, men vem det var av dem som frågade chans förtäljer inte historien. Tillsammans blev de i alla fall, och någonstans mitt i den där stora och omvälvande ungdomskärleken bestämde sig Jimmy för att föreviga deras kärlek.

På en av ståldörrarna inne i Åvestadalshallen ristade han in deras namn med stora bokstäver:

JIMMY + EVA

Det var förstås inte riktigt tillåtet. Kanske var det ogenomtänkt och lite dumt. Men ungdomar har gjort betydligt värre saker än så för kärleken.

Åren gick. Elever slutade, nya började och livet fortsatte utanför skolans väggar. Men deras namn på dörren blev kvar.

När jag 2021 startade basketklubben Avesta Diamonds fick jag kontakt med en föreningskonsulent på Avesta kommun. Han var mycket trevlig och hjälpsam och visade mig runt i kommunens olika idrottshallar. Vi fick snabbt en god kontakt.

Han hette Jimmy Lindberg.

När vi kom till Åvestadalshallen berättade han stolt att han själv en gång hade gått på skolan. I foajén, precis när vi skulle gå uppför trapporna till själva idrottshallen, stannade han plötsligt framför en av ståldörrarna.

Han pekade på den.

– Ser du vad det står där?

Jag tittade närmare och försökte tyda de gamla bokstäverna.

JIMMY + EVA.

Jimmy log.

– Det där ristade jag in när jag gick här på 70-talet, berättade han.

Sedan kom orden som förändrade den gamla ristningen från klotter på en ståldörr till något mycket större:

– Och Eva, det är min fru.

När jag nu, inför publiceringen av den här berättelsen, tog kontakt med Jimmy igen hade livet hunnit skriva ytterligare ett kapitel.

– Ja, vi var gifta. Nu är vi skilda, men fortfarande bästa kompisar, berättade han.

Det var inte riktigt så berättelsen slutade som jag först hade trott. Men det gjorde den kanske inte mindre fin – bara mindre enkel.

Nästan 50 år har gått sedan den unge Jimmy ristade in deras namn. I dag är Jimmy och Eva båda över 60 år och mycket har hunnit förändras sedan de var unga i Krylbo.

Men när man ser den gamla inristningen JIMMY + EVA är det nästan som om tiden har stått stilla där på dörren. Som om en liten del av deras ungdom fortfarande finns kvar, mitt i en skola där generation efter generation har passerat.

De flesta av oss har förmodligen aldrig lagt märke till namnen som ristats in i dörren. Men efter att ha läst den här berättelsen är jag ganska säker på att fler än en kommer att stanna till och titta.

För där, mitt framför våra ögon, finns minnet av en ungdomskärlek som startade med att någon av dem frågade chans i Krylbo för nästan 50 år sedan.

Äktenskapet tog slut. Vänskapen blev kvar.

Och på dörren står deras namn fortfarande sida vid sida:

JIMMY + EVA.